Det sjukskrivna livet börjar bli ganska tråkigt, är lite understimulerad även om det kan vara sjukt fett att ligga och kolla på serier hela dagarna. Hittils har jag avslutat både Gossip Girl och Orange Is The New Black, samt påbörjat och avslutat en norsk serie vid namn Skam, som Felicia rekommenderat. Jag tror att jag även ska börja där jag slutade och även avsluta Suits, vi får se. Har hunnit med lite stanhäng med diverse människor, en babyshower för Sara, ett derby, en AW utan work samt ett besök hos en sjukgymnast! Det sistnämnde var faktiskt väldigt givande, även om jag var nervös! Men jag fick strippa och få mina ben jämförda och testade, sen fick jag lite restriktioner och övningar som skall genomföras varje och varannan dag. Han rekommenderade även åtminstone en vecka mer som sjukskriven än vad jag fått samt så rekommenderar han ingen ridning förrän om en månad och det är ju ändå ett knä som är grejen så vågar inte riktigt göra annat än att lyssna. 

 

Jag är verkligen otroligt sugen på att trimma dressyr just nu, men jag har en känsla av att jag kommer vara otroligt ringrostig när jag väl kommer upp i sadeln igen vilket suger, för Xena är så pass svår att jag verkligen behöver vara i toppform. Det gick inte jättebra på slutet tyvärr och ett långt avbrott då känns inte som en hit. Jag har tänkt på det massor, det är ganska betungande att tro att en kan rida alla hästar hyfsat bra redan från start så som det tidiare kändes, och sedan hamna på en häst och rida den i flera månader utan framsteg. Hon är verkligen en sådan som drar ner en från ens piedestal av självförtroende och låter en krascha i marken. Detta har jag och Stina diskuterat ett flertal gånger, om det är hjälpande eller själpande med sådana hästar. Självfallet behöver en tas ner på jorden emellanåt, det är ju så en lär sig! Men det blir ju verkligen ett ordentligt magplask när en trodde att det skulle gå bra, men väl vid kritan, inte lyckas lösa ett enda av de många problem som uppstår längs vägen, utan snarare sitta och bråka varv efter varv för att sedan avsluta i besvikelse. Det känns som att det där självförtroendet är ganska välbehövligt i just ridning och därför känns det extra hårt när det krackelerar och kanske kanske, var det skönt att det blev en paus, om än ofrivillig, innan mitt självförtroende var helt på botten. Jag vet inte, vi får väl helt enkelt se hur det artar sig när jag är tillbaka.

 

Nä allt kändes lite trasigt nu helt plötsligt, inte bara knäet och hästeriet utan allt. Jag kan inte göra annat än att hoppas att alla de såren, både gamla och nya och upprivna, läker snarast.