Hej hörni!

Jag har precis läst Stinas blogg för första gången på ett bra tag, och även om hon bloggar lite för sällan så är hon så himla inspirerande! Jag vill så mycket när jag går igenom hennes textrader, jag vill skriva lika fint som henne, jag vill läsa lika mycket som henne och främst blir jag otroligt sugen på att plugga igen. Men detta lär visserligen bli en liten verklighet snart då jag och Voldemort planerar att läsa Psykologi 2.

 

Det känns som jag tappat allt sen jag sprang ut ur skolan med den vita mössan, min skrivarförmåga har flytt långt bort, jag läser ingenting alls, jag har blivit ganska from och tråkig. Det känns ändå som att det var främst gymnasietiden som präglade ens liv och faktiskt formade en men prägeln och formen föll bort någonstans i somras och jag har verkligen förändrats som person och det är ganska tråkigt för att jag gillade den personen jag blev. Det är lite sorgligt egentligen, bara för att allt plötsligt stannade av, jag träffar inte de personerna jag mötte varje dag i tre år, jag har inga heta debatter längre och all min ilska om orättvisor och dylikt är som bortblåst. Mycket kan visserligen bero på att jag arbetar på ett mansdominerat arbete där just de männen är otroligt snubbiga och omedvetna om typ världen? Men det är tråkigt och jag borde faktiskt ta tag i mig själv.

 

När vi ändå talar om att ta tag i mig själv så är jag faktiskt hemma från jobbet. Förkylningens klor sitter djupt rotade i mig och har gjort i kanske två veckor med en härlig slemhosta som pricken över i. Jag tycker egentligen att det är lite löjligt att vara hemma från jobbet vid smärre sjukdomsfall och har därför kört på som vanligt dessa veckor (dels för att kunna åka till stallet med gott samvete efter jobbet även om det tyvärr inte blivit av särskilt mycket). Värt att tillägga är att jag haft en farhåga för att jag även har ansträngninsastma, då jag nu cyklat upp för samma backar lite mer än ett halvt år och ändå inte fått en bättre kondition, om det nu på slutet har haft med förkylningen att göra är något oklart, men har helt tappat andningsförmågan och andas otroligt rosslande och pipande som om jag rökt i fyrtio år och lite till, och som sagt det känns som att konditionen blivit bättre, men det är snarare tvärtom. Och igår då alltså när jag cyklade upp till Rinkeby som är en enda stor höjd, upp för den oskönaste backen i 163 så satt denna ansträngda och knappt existerande andning i tills jag delat halva första gården. Den brukar försvinna på väg upp i hissen på första porten, men den satt verkligen i, jag blev faktiskt lite rädd men körde klart hela rundan ändå. Jag kunde inte springa mellan husen och springportarna blev ganska stora problem och till och med den kortaste transportsträckan på hela rundan gav utslag för andningssvårigheten. Så idag är jag i alla fall hemma. Utöver detta har jag fått hjärthugg igen (dvs revbenen hakar upp sig eller lungblåsorna kletar ihop), fått ett konstant tryck över bröstet, som att någon trycker ner mig och dessutom är eventuellt min lilltå av. Jag har säkerligen cancer också, för att inte tala om de extremt obehagliga fläckarna jag får på min hud, som ni hör är jag ju faktiskt döende.

 

Jaha utöver detta så är jag ganska besviken på mig själv och min oförmåga att ta mig till stallet, för det är ju det bästa jag vet! Eller Vickan är det bästa jag vet och det är väl det som sätter käpparna i mitt hjul, för hon är ju inte där. Men samtidigt finns ju de bästa människorna jag vet där, och en msykänsla som endast går att finna där, eller alla andra känslor, som när allt på en träning bara sitter, och när en själv och hästen är helt genomsvettiga efter ett väl utfört pass. Eller när det tillslut fungerar efter ett askasst pass. Jag vill ju vara där, mer än allt, men jag kan inte förmå mig varje gång, för det vilar så mycket sorg i luften där som ger mig mer andnöd än vad backarna på jobbet någonsin kan göra och som fyller mig med mer tomrum än världens alla orättvisor kan göra, och det är inte alltid så roligt att fortsätta framåt ändå, för fy i helvete vad tomt det känns utan henne, hon är pusselbiten som alltid kommer att saknas och den själsfränden jag inte fick behålla. Bara genom att tänka på henne faller mitt hjärta isär och tårarna tycker för fy fan vad livet är orättvist.

 

Men nu är tårarna framme igen.

I fredags efter jobbet hängde vi hemma hos Voldemort och körde massa drickspel på golvet, sedan drog vi en uber in till staden där vi hängde ganska kort med en kollega och hans vänner men det var mysigt! Vi sov hos mig sedan och i lördags åkte jag rätt tidigt till stallet. Strauss fick springa av sig ute i vårsolen med sällskap av Issa och Betty, han var himmelskt snäll och lugn oh stack inte alls, han frustade massor och njöt sannerligen i fulla drag, och jag med! På kvällen blev det en spontantripp till stan igen, där såg vi föreställning Ägd med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström, brukar inte uppskatta sådant men jag skrattade faktiskt massor! Sedan mötte vi upp lite folk på Dovas och sen åkte vi hem. Morgonen därpå skulle det ha blivit tidig uppgång men vi låg kvar lite extra i sängen på grund av alkoholintaget aftonen före. Sedan styrde vi bilen med mamma i baksätet till Ikea där jag köpte en ny hylla till mitt rum! Jag köpte massa andra småsaker också men det är oviktigt. När vi kom hem satt vi i flera timmar och satte ihop den där hyllan och är lite mer pepp på att köpa färdiga saker i framtiden.. Det blev ett ganska brett projekt då hyllan akvariet ska stå på ska ut så hela akvariet måste flyttas vilket är ganska tidskrävande! Sen känns det himla hemskt att fiska upp alla fiskar med hov, det känns verkligen elakt, men det måste tömmas helt vid flyttning annars är det stor risk att det går sönder. Dessutom blir det djävulskt tungt! Så detta blir kvällens projekt, nu ska jag hänga lite i solen och sedan rensa bland allt krimskrams jag hade i gamla hyllan.