Well, är alltså hemma vilket är ett riktigt jävla mörker. Hela dagen igår och hela fömiddagen var ett töcken och ångesten tryckte konstant mot insidan av skallbenet och hotade att spränga allt. Saknar det så himla mycket, hatar Sverige vill inte vara här detta är inte hemma längre. Jag har dessutom kommit till insikt att ingenting håller mig kvar längre, jag är helt inställd på att åka iväg utan att ta mig tillbaka på något vis för ärligt, vad finns det här som kan ge mig något jag inte kan få där? Ingenting, ingenting alls. Kanske Vickan, men hon är nog den enda. Som Sigrid sa, alla är utbytbara.