Sjutton dagar sedan sist, bloggandet har uteblivit och jag har väl egentligen haft fullt upp.

Minns knappt vad jag gjort, deltog i ett tunnelbanerace och blev en av vinnarna (även om jag dock blev utslängd för att jag slängde en citron på en man), Vickan har tagits ifrån mig helt, jag har druckit lite för mycket alkohol, hängt väldigt mycket med Voldemort, jobbat ännu mer, börjat skutta småhinder med Strauss varje ridpass samt börjat hoppa Trissan en gång varannan vecka och det är väl egentligen allt. 

Det har varit en väldigt jobbig tid efter att Vickan togs bort. När det var henne jag hängde med varje gång jag åkte till stallet så dissade jag allt och alla för att åka ut till dit, hon var den jag brydde mig mest om av alla och jag hade inga problem med att sätta henne framför egentligen alla. Nu är det ganska mycket svårare att kliva upp från hans säng för att åka ut till en annan häst som inte alls ligger mig lika varmt om hjärtat. Visserligen hatar jag mig själv för mitt oengagemang.. Det blir dock ganska mycket stalldagar nu vilket gör det hela mer intensivt och tufft, det är stressigt och det är många gånger jag hellre åkt hem och tagit en tupplur än att åka ut till stallet. Jag rider Strauss tre gånger i veckan, Trissan en gång varannan vecka och så håller jag lektioner en gång i veckan. Det tar dessutom en hel del tid att ta sig ut dit och hem och när det är mörkt och kallt tar det emot ganska mycket. Förhoppningsvis lyckas jag snart ta mig ur det motsträviga och börjar tycka att det är roligt igen, för att hålla på med hästar är det enda jag kan och är lite bra på. Vickans bortgång har verkligen sugit ur all must och glädje ur mig och det är inte mycket som gör mig glad och får mig att skratta numera och det är så himla synd för jag hade precis börjat må bra igen efter all skit och så kommer nästa bakslag. Men jag antar att det är så livets gång ser ut. Ni får lite bilder för nu gråter jag igen, jag ber om ursäkt för rörigheten.