Hans jävla parfym fyller fortfarande mina näsborrar, trots att det var över tio timmar sedan vi sågs. Känner fortfarande hans händer på mig, har märken från där hans fingrar varit, alldeles för hårt pressade mot mitt skinn. Fy satan vilken flippad helg jag nu lämnar bakom mig. Single and not fucking ready to mingle. Är så jävla rädd för MÄNniskor, jag har aldrig varit det tidigare men just igår föll alla barriärer. Jag mår bra, jag är fine, bara ångestfylld egentligen. En fredag, en taxiresa, en bar med en åldersgräns på 24, tre drinkar är allt jag minns, nästa minne utspelar sig tre timmar senare vid min tunnelbanestation. Vad jag har sysslat med eller råkat ut för lär jag aldrig få reda på. Ovetandet om det är alkoholen i sin ensamhet som dragit med sig minnena från mitt medvetande eller om någon lagt något i min drink dränerar min kropp på innehåll, så jävla sjukt att inte veta. Och så igår. Min dag som singel var en av de mest psykotiska dagarna jag någonsin upplevt. Varmt som insidan av hans mun, kallt som trägolvet du ligger på, med känslan av tomhet.